vargväder

På en lång och brant väg med många kurvor åkte vi, upp till St. Martina.

Vädret var höst idag och för första gången har jag frusit in i benmärgen. När jag vaknade i morse var det alldeles blött på marken. Tänk! Det hade regnat... trodde inte att det kunde regna här. Löven har skiftat färg och börjar falla. Även Chile har årstider.

När vi kom på berget kunde jag inte se vägen framför mig längre, och den annars synliga dalen nedanför sluttningen var nu bara en vit vägg. Fick följa strecken på vägen för att ta oss fram. Inte ens skanskas cementblock syntes.

Efter att ha följt bergskammen till toppen hade vi en backe kvar, den sista, den branta. I vanliga fall är den obehaglig, för väl uppe på toppen ser man knappt att vägen går ner igen. Idag var det bara vitt, såg inte dalen, såg inte vägen, såg ingenting. Åkte ner i ingenting.

Tio meter framför den stora byggnaden var det bara vitt, dimma över allt. Chansade på en sväng in mot vad jag antog var parkeringen. Gick ur bilen och andades in luften, luktade så som det gör innan en snöstorm. Några meter bort gick ett ljus upp från marken. Ur ljuset borde det kommit en varg.