den onde och den gode

Veckan som har passerat har inte varit min vecka i trafiken.

Igår hände det igen. Toknära att jag krockade. Det var kväll, jag var trött och jag var helt säker på att jag skulle hinna före bilen, som kom åkande in på vägen jag befann mig på där jag hade väjningsplikt.

Det dumma var att han kom åkande i hög fart, typ superspeed... med sin fantastiska hejjagharkommitifemtioårskrisgigantobil. Han bromsade in, toktutade och ställde sig framför mig för att blockera vägen. Ut ur bilen kom en ilsk man med rödsprutande ögon. Jag trodde min sista stund var kommen, ok att han inte lyckades köra på mig och döda mig... nu skulle han ta fram revolvern och skjuta mig.

Riktigt så illa blev det inte. Karlsloken stod dock och skällde på mig i en evighet, ända tills han insåg att jag inte fattade ett skvatt av det han sa... har ännu inte kommit till avsnittet "tjugo snabba chilenska svordomar för att skrämma upp svenskar" i min spanskundervisning.

Märkligt tycker jag. Där stod jag, visst borde jag ha stannat... men han borde även ha kört betyligt långsammare. Alltså bådas fel. Men ingen krock. Bara chilenska elaka svordomar.

Förra onsdagen körde jag på en kille. Helt mitt fel. Inga svordomar, endast "no te preocupes".

Hur kan det komma sig? Vad tänkte egentligen gubben från igår med? Undrar om han på riktigt trodde att allt skulle bli mycket bättre av att han fick komma ur bilen och skälla lite på mig. Tyckte kanske inte att det var nog med att man blev skärrad av att nästan krocka.

Det är så fantastiskt trist med människor som bara måste vara arga. Killen från förra veckan hade betydligt större anledning att skälla på mig, men inte gjorde han det. Typexempel på bra människa. Medan han från igår så absolut skulle visa lite mer power än den han framhävde genom gigantobilen. "Tjena, det är jag som är kung på den här vägen... tro inget annat!"

Men annars är allt bra!