olika santiago

Några dagar har passerat och jag känner att tillvaron har varit ganska händelselös. Men det är ju bara vad jag känner...

Det är en europeisk filmfestival i Santiago just nu. I tisdags var jag iväg och såg Sveriges bidrag ?Vit som en snö?. Hade inga förväntningar. Om jag hade några så var de dåliga.

Filmen var fantastisk.

Extra krydda blir det av att sitta i en salong, i ett land långt borta och höra sitt eget språk på duken framför sig. Jag skrattade åt helt andra saker än de runtomkring mig. Många gånger var jag helt ensam om att skratta, så jag började le i stället. Log åt det svenska, log åt mig själv och förundrades över översättningarna. Njöt av den vackra filmen och det vackra Sverige.

En liten stund befann jag mig i Sverige. Filmen slutade, jag tog på mig jackan och gick ut i Santiago. En stad med så många olika sidor...

Igår fick jag uppleva en annan del av Santiago, en del jag så sällan får se här uppe i min skyddade värld.

Förra veckan lovade jag en kompis till en kompis att börja lära honom engelska. I Chile är det en viktig tillgång att kunna engelska, något som är så självklart för oss svenskar är ovärderligt för människor här. Vi skulle börja med lektionerna igår.

Inte helt lätt... för det första känner jag inte killen speciellt väl. Hade träffat honom en gång tidigare och då pratade vi bara spanska, så jag hade ingen aning om på vilken nivå han låg. För det andra är jag definitivt ingen lärare... Kom dock ganska fort fram till att det han mest behöver är att praktisera, för att sedan faktiskt våga prata med kunderna som kommer in i butiken där han jobbar.

Det intressanta med gårdagen var dock att jag fick lära känna honom, lära känna en bit av Santiago jag vet så lite om, som jag mest bara sett genom bilrutan och hört talas om.

Vid sextiden åkte jag och hämtade honom vid Escuela Militar, slutstationen på tunnelbanan som är närmast där jag bor. Rusningstrafiken hade börjat och det tog lite tid för oss att komma upp längs Vespucio. När vi kom fram till Costanera Norte frågade han vart vi var. Vid el Pirámide, svarade jag... precis som om det var alldeles självklart att han visste vart det var. Han hade ingen aning. Berättade att han aldrig hade varit i den här delen av Santiago tidigare; att det kändes som om han befann sig i ett annat land. Jag tror vi gör det.

Eftersom jag skulle köra honom till tunnelbanan senare igen, brydde jag mig inte om att ställa in bilen på gården utan lät den stå parkerad utanför. Förvånande frågade han om jag verkligen kunde lämna bilen där, blir den inte stulen?? Han konstaterade återigen känslan av att vara i ett annat land samtidigt som han drog in ett djupt andetag av luften som är så mycket renare här än nere i centrum. Luften jag så ofta klagar över, luften som för mig knappt är ett dugg renare än nere i stan.

Det är så lätt att börja ta saker förgivet. Det är så lätt att glömma bort hur lyckligt lottad man är. Bara att jag är född i norden ger mig fördelar största delen av jordens befolkning bara kan drömma om. Många av dessa fördelar vet jag knappt om själv, för det är saker man tar för givet.

Han har mist sina föräldrar, bor hos sin faster och drömmer om att få flytta till sin farbror i Canada. En dröm som kanske aldrig kan bli verklig. Men engelskan är ett steg på vägen...