brasiliansk fest...

Ikväll har vi varit på en brasiliansk fest... spännande... eller inte...

God mat... ja... trevligt sällskap... ja... bra musik... nja...

Kul med trummande brasilianare och dansande brasilianskor... men sen då... när väl dansgolvet öppnades kom känslan av att vara i Chile tillbaka igen...

Det finns en sak som jag verkligen inte förstår med den chilenska utgången. Flera gånger har jag varit ute nu... många kanske... och ett flertal av dessa tillfällen har dansare kommit fram för att ta hand om golvet.

Vad är det med dem?? Kan man inte dansa individuellt?? Måste man alltid ha någon framför sig som visar vilka rörelser man ska göra?? I hate!!!

Som om att vara på värsta aerobicspasset, snärtig liten brud som står på en sen och skriker samtidigt som hon rör sig snabbare än man hinner tänka. Finns inte en chans att man klarar av att göra samma... finns inte en chans att vara med i den märkliga gemenskapen, blir inte ens någon gemenskap... för alla står bara och tittar på den halvnakna bruden på scenen... Tråkigt!!!!!

Nä, tacka vet jag vanlig gammal hederlig discodans...

Men cahipiriñan smakade smask... puss å go natt!!!

annars då...

Jo då... jag har det finfint!

Tragglar på med min spanska, som just nu känns mer förvirrande än tidigare. Alla olika verbformer håller på att driva mig till vansinne! En vacker dag tänds det förhoppningsvis ett ljus i mitt huvud... Har nu inte mer än 20 timmar kvar, vilket är skrämmande lite.

Fick ett underbart brev från Sverige idag, det värmde min för tillfället ganska frusna själ... Det har verkligen blivit höst här i Santiago och löven börjar falla. På grund av kylan har jag även dragit på mig en löjlig förkylning som varken vill släppa eller bryta ut ordentligt. Hoppas den är borta tills imorgon, för det blir massa utgång i helgen...

Såg en märklig chilensk film igår. Har inte riktigt bestämt mig för om jag ska tycka om den eller ej... Den var i alla fall väldigt vacker och ger en ganska bra bild av Santiago. Finns den i Sverige tycker jag absolut att ni ska se den. Den heter Play.

Måste även säga att jag idag nog åt den godaste sushin någonsin... Puss

självklarheter

Det är mycket man tar för givet när man bor och befinner sig i Sverige. Saker man ser som självklarheter, som när man kommer utomlands blir alldeles fantastiska. Idag ska jag bryta min trista trafikperiod jag har haft här i bloggen och berätta lite om saker jag tänkt på idag...

Ett par jag lärt känna här i Santiago har precis flyttat till Sverige. Hon är svenska och han är chilenare. Det intressanta då är att jag har två andra vänner här, som precis har flyttat hit till Santiago, där även hon är svenska och han är chilenare. Båda paren är i samma situation, fast på olika delar av jordklotet.

De som numer bor i Sverige har inte varit där speciellt länge. Nyligen har de landat och börjat ta tag i det vardagliga livet, vilket innebär att söka jobb och för hans del att lära sig svenska. Det otroliga då är att man faktiskt får hjälp med dessa bestyr i Sverige. Han får undervisning i svenska och en tolk skulle följa med honom till arbetsförmedlingen för att förklara hur det fungerar när man söker jobb i Sverige. Allt detta gratis!! För dem att överleva i Sverige kommer troligtvis inte bli något problem. Även om ingen av dem skulle få något drömjobb, kommer de klara av att betala en hyra och få mat på bordet.

Här är det dock lite svårare. Paret som nyligen flyttat hit till Santiago har fortfarande inte fått något napp på jobb. De är båda utexaminerade akademiker med bra referenser, erfarenhet och språkkunskaper. Hon har redan tillräckligt med kunskap i det spanska språket för att klara av att arbeta här, men är fortfarande förvirrad över hur det fungerar när man söker jobb.

Det finns inget som motsvarar arbetsförmedlingen här i Chile. Arbeten utlyses främst i tidningar eller via kontaktnät. Det finns även en databas på Universidad Catolica som många företag använder sig av för att hitta utexaminerade studenter just från det universitetet, vilket är ett av de främsta universiteten här i Santiago. Tillhör man då inget kontaktnät eller har studerat på något fint universitet, blir det svårt att hitta ett jobb med hyfsad betalning. Det är väldigt vanligt att man söker tillsammans med hundratals andra, som dessutom har spätt på sina CVs för att få större chans till jobb.

Ta vilket jobb som helst, bara för att få in lite pengar och erfarenhet, fungerar inte riktigt heller här. I Sverige skulle hon säkert kunna ta ett butiksjobb samtidigt som hon sökte efter andra jobb. Här skulle det vara att slita ut sig i onödan, arbetsskiften är långa och lönen är minimal. Jag har fortfarande svårt att förstå hur människorna här överlever, för Chile är inte ett väldigt billigt land att bo i.

En annan vän till mig bor i en liten etta i Santiago, han tjänar bra men absolut inga stora pengar. Med sin lön ska han försörja sin fru och sitt barn, vilket innebär ganska mycket. Han ska betala för barnets skolgång, vilket inte är gratis här och om man vill ha barnet på en någorlunda bra skola måste ansökan göras år i förväg. Förutom nödvändiga saker som mat och hyra, ska även pengarna räcka till familjens sjukförsäkring.

Det finns skolor som inte kostar så mycket, men det är ändå inte gratis. Vid varje terminsstart får barnen långa listor på böcker och annat som ska inhandlas. Min spansklärare berättade att hennes son även hade toalettpapper på sin lista, då pratar vi om en skola som kostar många pengar... Förutom material har de flesta skolorna även skoluniformer, som för det mesta måste bytas varje år eftersom barn växer som gräs... dessa är inte billiga.

Har man pengar här, kan man leva ett otroligt bra liv. Har man det inte, får man slita... slita... slita... Chile är ett land där man helt och hållet får klara sig själv. Ett land med mycket potential och många möjligheter för de som satsar hårt.

Egentligen borde jag inte generalisera och prata om Chile. Utvecklingen sker just nu främst i Santiago och det är här skillnaderna i levnadsstandard är som störst. Både på gott och på ont hänger de inte med ute i de mindre städerna. I Santiago kan drömmen om att klättra högst upp på samhällets stege bli verklig, men man kan även hamna längst ner i den djupaste havsgrav...

den onde och den gode

Veckan som har passerat har inte varit min vecka i trafiken.

Igår hände det igen. Toknära att jag krockade. Det var kväll, jag var trött och jag var helt säker på att jag skulle hinna före bilen, som kom åkande in på vägen jag befann mig på där jag hade väjningsplikt.

Det dumma var att han kom åkande i hög fart, typ superspeed... med sin fantastiska hejjagharkommitifemtioårskrisgigantobil. Han bromsade in, toktutade och ställde sig framför mig för att blockera vägen. Ut ur bilen kom en ilsk man med rödsprutande ögon. Jag trodde min sista stund var kommen, ok att han inte lyckades köra på mig och döda mig... nu skulle han ta fram revolvern och skjuta mig.

Riktigt så illa blev det inte. Karlsloken stod dock och skällde på mig i en evighet, ända tills han insåg att jag inte fattade ett skvatt av det han sa... har ännu inte kommit till avsnittet "tjugo snabba chilenska svordomar för att skrämma upp svenskar" i min spanskundervisning.

Märkligt tycker jag. Där stod jag, visst borde jag ha stannat... men han borde även ha kört betyligt långsammare. Alltså bådas fel. Men ingen krock. Bara chilenska elaka svordomar.

Förra onsdagen körde jag på en kille. Helt mitt fel. Inga svordomar, endast "no te preocupes".

Hur kan det komma sig? Vad tänkte egentligen gubben från igår med? Undrar om han på riktigt trodde att allt skulle bli mycket bättre av att han fick komma ur bilen och skälla lite på mig. Tyckte kanske inte att det var nog med att man blev skärrad av att nästan krocka.

Det är så fantastiskt trist med människor som bara måste vara arga. Killen från förra veckan hade betydligt större anledning att skälla på mig, men inte gjorde han det. Typexempel på bra människa. Medan han från igår så absolut skulle visa lite mer power än den han framhävde genom gigantobilen. "Tjena, det är jag som är kung på den här vägen... tro inget annat!"

Men annars är allt bra!

tyskar

Jag måste fatta mig kort, Martin ska ha datorn...

En trevlig kväll. Först tråkiga tyskar, sen trevliga chilenare.

Hade despedida för Sarah idag. Hon ska åka tillbaka till San Fransisco imorgon. Det dumma var att hennes kompisar här består av en koloni av tyskar, och jag. Jag tycker inte om den tyska kolonin. Gick in med öppet sinne... dessa människor är bra... men sen, efter att ha lyssnat på dem när de pratade med varandra på tyska, insåg jag att mina fördomar inte var så dumma ändå.

Äh... visst... självklart finns det bra tyskar, men inte de vi var ute med idag. Fantastiskt självupptagna, snåla och allmänt tråkiga. Inga jag vill lägga ner mer tid på...

Sen var jag och Martin lite tråkiga. I stället för att följa med dem ut åkte vi hem till Sofie och Quike. Jag är världsbäst och hade dubbelbokat mig idag. Tog huvudrätten på Hyatt med Sarah och trista tyskarna, sen efterrätt med Sofie, Quike och deras vänner. Trevligt trevligt... Nästa gång ska jag inte dubbelboka mig... bara gå på det braiga...

Tur är ju att man här i Chile som oftast inte är färdig med middagen förrän efter ett på natten. Innebär att man faktiskt hinner äta middag med någon vid nio även fast man ska vidare till någon annan.

Gillar sent...

Nu ska jag gå och lägga mig... Puss Puss till mina älsklingar!

hett ämne

Bussarna är ett hett ämne just nu. Häromdagen togs 817 micros ur bruk.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om alla olika bussar som finns här i Santiago. För några år sedan startade ett projekt, Transantiago, för att förbättra trafiken här i Santiago. Själv tycker jag att det är bra, de gula avgassprutande microsarna byts ut mot fina volvobussar med utbildade förare och tunnelbanesystemet byggs ut. Men självklart finns det en annan sida av historien...

I centrum har det nu i veckan varit protester mot Transantiago.

Bussarna som blir bortbytta är privata och ägarna står nu inför frågan vad de ska göra med dem. Nu har de ett gäng bussar som ingen vill ha, står bara och skrotar utan att dra in några pengar och chaufförerna som inte har gått över till att jobba för Transantiago står utan jobb.

Inte bara busschaufförerna protesterar, även de som lever av att sälja saker på gatan. Tidigare har de dragit in stora delar av sin vinst genom att hoppa på olika micros och sälja saker till långtpendlande människor. På de nya bussarna är de förbjudna. Inte bara försäljarna protesterar mot detta, även resenärerna som är vana vid att göra vissa inköp på bussen. Kanske handla grönsakerna man inte har hemma, eller en dricka om man är törstig.

Ett annat ämne är busshållsplatserna. Tidigare har man kunnat gå ut på gatan, vänta och sträcka ut handen så fort bussen kommer. Har varit farligt både för gångare och bilister eftersom man aldrig vet om bussen stannar eller ej, och helt plötsligt kan den stanna utan förvarning. Nu måste man gå till hållplatsen för att få komma med bussen. Många tycker att detta är obekvämt, kanske har de långt att gå till hållplatserna.

En annan sak är förvirringen. Det tar tid att vänja sig vid nya bussar, många vet inte vilken buss de måste ta för att komma fram. Alla nya bussar har heller inte kommit i bruk och därför kan man vara tvingad till fler bussbyten än tidigare, vilket kan förlänga en annars tillräckligt lång bussresa på två timmar. Det finns verkligen människor här som spenderar sin tid med att åka buss när de inte arbetar och får en fritid över på ett par timmar. Avstånden är stora, väldigt stora.

Sen sägs det även att de nya bussarna är dyrare att åka med. Jag är inte helt säker på priset, men jag tror att en resa med de nya bussarna kostar 350 pesos medan micron kostar 200 pesos. Låter inte som någon stor skillnad, typ 2kr, men för en person som inte tjänar mer än 150 000 pesos, 2000kr, i månaden är det ganska mycket.

Det är inte helt lätt att försöka förändra en stad över en natt. Men jag hoppas att de gamla busschaufförerna hittar andra jobb, att försäljarna finner inkomst någon annan stans och att resenärerna ser fördelarna i stället för nackdelarna.

Sen vore det ju inte fel om minimilönen höjdes så folk slapp jobba dubbelt för att kunna försörja sin familj...

sex månader

Läste precis några av mina första inlägg på resedagboken, så länge sen och samtidigt så alldeles nyss. Magnolian blommar inte längre...

Kan inte förstå att vi har bott här så länge nu.

Kan inte förstå att det har gått så kort tid.

Jag är en förvirrad varelse just nu. Men en lycklig sådan. Visst, jag krockade igår. Visst, luften är fylld med skit så man får halsont. Visst, jag umgås inte bara med chilenare och upptäcker allt med den främmande kultur jag lever i.

Men shit ändå! Jag har hittat en vardag här som jag trivs med. Har hittat människor som är härliga att umgås med. Har lärt mig att kommunicera på ett nytt språk.

På sex månader.

Funderade lite på alla de människor som åker till ett annat land för bara några månader. Det måste vara så svårt. Så lite. Det är ju nu jag börjar trivas som bäst och är så glad för att jag har en hel hög med tid kvar här nere.

Kan även hända att det är jag som är trög; att det går blixtsnabbt med acklimatiseringen för alla andra som flyttar runt i världen.

Men det där med tiden. Damn... det är konstigt.

otur!!

Jag har gjort det... jag är ett pucko... jag har kört på en annan bil!

Har väntat på den här dagen. Visste att det bara måste komma. Visste att någon dag så var det min tur. Trafiken här är ju trots allt galen.

Det dumma är dock att jag inte kan skylla på trafiken, vilket ju hade varit betydligt bättre. Idag var det helt enkelt jag som pratade lite för mycket med Anna, som satt bredvid mig, och tänkte lite för lite på vart jag egentligen svängde med bilen. Korkade, korkade jag.

Hade precis avslutat en trevlig fika, efter en annars ganska tröttsam dag fullmatad med spanskinlärning (ååå, vad jag längtar tills den dagen det bara flyter på när jag pratar). Skulle släppa av Anna... å där, precis utanför hennes hus, så hände det...

Det turliga är att det inte var speciellt illa. Skrapade egentligen bara bort lite färg på den andra bilen. Hade varit smitningsläge... men ägaren satt i bilen, så det var bara att gå ut och försöka klura ut hur olyckor fungerar i Chile.

Killen vars bil jag kört på visste inte heller riktigt hur man skulle göra, åka till polisen?? Kändes lite småjobbigt att åka till polisen för nåra repor i lacken, så det blev nummerbyte i stället. Imorgon är min uppgift att kolla upp hur försäkringarna fungerar här... jobbigt! Fylla i papper... jobbigt!!

Har annars en ganska rolig sak att berätta. Idag ringde en kille från universitetet, och jag har fått klartecken för att börja studera på Universidad Catolica i Augusti. Nu kan jag börja leta spännande kurser och sen är det bara att skriva in sig i slutet av juli.

Kommer inte ihåg om jag skrev om det tidigare, men jag besökte universitetet för ett par veckor sen och då kändes allt mest krångligt. Han jag träffade förstod inte varför jag inte var inskriven på stockholms universitet när jag inte har avslutat mina studier. Tror det tog en halvtimme att försöka förklara för honom att man inte behöver läsa ett program i Sverige; att man kan ta kurser på olika universitet och även göra avbrott i sina studier. Inte lätt...

Snäll var han i alla fall och nu har han ordnat så jag ska få börja läsa där. Blir underbart att få en naturlig ingång till det chilenska livet. Eftersom jag inte är här på något utbytesår kommer jag troligtvis få gå helt vanliga kurser, med helt vanliga chilenare. Äntligen!!!

Kanske inte bara otur idag... PUSS

varning!!!

Det är egentligen ett ganska farligt land jag bor i, ett varningarnas land.

Under sommarmånaderna kunde man varje morgon på tvn se hur hög uv-strålningen var, som oftast var den på extrem. Nyheterna var upptagna med att varna om hudcancer och vikten av att ha hög solskyddsfaktor. När jag köpte solkräm tittade expediterna konstigt på mig när jag inte ville ha högre solskydd än åtta. Kanske var jag dum som inte använde högre, men turligt nog brände jag mig aldrig.

Nu har hösten kommit hit och luften blir sämre för varje dag som går. Idag när jag åkte hem från gymmet såg jag att luften låg som ett brunt lock över Santiago, inte helt bra. När jag sedan åkte ner till centrum för att träffa Anna och Sarah började halsen och ögonen klia på en gång. Illa!

På mornarna blir man inte längre varnad för uv-strålningen, nu är det luftförorening och som oftast är även den väldigt hög. Läste häromdagen om en undersökning som visat att Pudahuel, en av Santiagos mest förorenade delar, har 960 cancerfall om året... troligen orsakade av föroreningar.

Fick berättat för mig att det är som värst i juli, då är det farligt att ens gå ut vissa dagar. Gymnastiken blir inställd för barnen i skolan, och på tvn visar de sjukhusbilder på barn som sitter och får oxygen i väntan på läkaren. Folk är även varnade för att föda barn under vintern, det är viktigt att barnen får växa till sig lite innan de blir utsatta för den farliga luften.

Sen får man ju inte glömma risken för jordbävningar.

Limachehelg

Nu är påskhelgen över och jag är tillbaka i Santiago igen sen i söndags. Har haft det sååå najs!

Min lilla bilfärd över till Limache visade sig bli underbar, blev tvungen att stanna och ta lite kort på den magsugande utsikten. Jag älskar bergen här! När jag kom fram till den lilla byn väntade en gigantoasado, grill grill grill! Gött! Släktingar och vänner till Anna och Daniel var där och vi åt å drack hela dagen.

En sak jag absolut inte kan förstå med Chile... varför måste man vara ute när det är snorkallt??? Nu är det rätt skönt och varmt på dagarna, men på kvällarna drar isvinden fram. I lördags gick vi vidare på en fest som en granne till Daniels föräldrar hade, och självklart stod vi ute. Turligt nog hade jag laddat med långkallingar, tröjor och tjocka sjalen... men det räckte inte... jag frös! Stort!! Nä... tycker gott man kan gå in när det börjar bli kallt ute, trots att jag har kylan i blodet. Drog dock inte på mig någon förkylning i helgen, så det är ju fint...

En annan grej med chilenska fester som är ganska intressant; sättet de pratar på. Nog för att jag inte förstår hälften av det de säger... även fast det börjar lossna nu... så blir det dubbelt så svårt när de fått alkohol i kroppen. Alla pratar i munnen på varandra och så fort jag börjat förstå vad de faktiskt pratar om, så byter de ämne. Ämnesomväxlingarna är snabba och ibland helt från det ena till det andra, finns ingen logik. Gäller även att prata så högt som möjligt och skratta massor däremellan. Alltså... inte helt lätt att följa med.

Annars... helgen... mys! Daniels föräldrar bor i ett underbart hus ute på landsbygden, det var verkligen roligt att komma ut och se. Trädgård fylld med avocadoträd, citroner, fikon, vindruvor och massa annat man bara kan drömma om i Sverige. I söndags åt vi god lunch innan vi åkte hem igen, riktig chilensk mat... typ pastel de något... som en blandning mellan paj och pudding. Gömde även lite påskägg för Daniels brorsbarn, här gömmer man faktiskt godis lite över allt i trädgården som de sen får springa runt och leta efter. Å så glada blev de!

Idag har jag annars mest njutit av dagen, haft spanska och druckit kaffe på Starbucks... yes Nadia, det finns Starbucks här!! Å till din andra fråga; visst, jag gillar Chile! Är lite svårt att komma in i det chilenska samhället, det har tagit mig ett tag... men nu känner jag mig hemma och trivs!

vackra chile

På vägen till Limache. Det är så fint så jag får alldeles ont!

glad påsk!

Igår var Santiagos gator spöklikt tomma. Aldrig förr har det varit så lite trafik ute, så få som handlat på jumbo och så tyst. Undrar om hundarna var i kyrkan hela dagen igår också!?

Vi åt i alla fall Jansson. Inte en enda fot i en kyrka.

Idag ska jag åka på utflykt till Limache, där Annas svärföräldrar bor. Ska ladda med en hög varma kläder, vill inte frysa och bli förkyld igen. Det som är lite småspännande är att jag faktiskt ska åka iväg själv. En biltur på 1,5h alldeles ensam, på den chilenska landsbygden.

Mys!!!

Puss!!!

vargväder

På en lång och brant väg med många kurvor åkte vi, upp till St. Martina.

Vädret var höst idag och för första gången har jag frusit in i benmärgen. När jag vaknade i morse var det alldeles blött på marken. Tänk! Det hade regnat... trodde inte att det kunde regna här. Löven har skiftat färg och börjar falla. Även Chile har årstider.

När vi kom på berget kunde jag inte se vägen framför mig längre, och den annars synliga dalen nedanför sluttningen var nu bara en vit vägg. Fick följa strecken på vägen för att ta oss fram. Inte ens skanskas cementblock syntes.

Efter att ha följt bergskammen till toppen hade vi en backe kvar, den sista, den branta. I vanliga fall är den obehaglig, för väl uppe på toppen ser man knappt att vägen går ner igen. Idag var det bara vitt, såg inte dalen, såg inte vägen, såg ingenting. Åkte ner i ingenting.

Tio meter framför den stora byggnaden var det bara vitt, dimma över allt. Chansade på en sväng in mot vad jag antog var parkeringen. Gick ur bilen och andades in luften, luktade så som det gör innan en snöstorm. Några meter bort gick ett ljus upp från marken. Ur ljuset borde det kommit en varg.

svensk konst

Ikväll har jag varit på fotoutställning. En svensk kille hade tagit en hel massa bilder och sen skrivit dikter till dem, fint fint... Märkligt hur vi svenskar samanstrålar i denna stad...

Å det där med svenskar i Santiago... shit! Hade inte kommit långt utan dem!

Men måste bara säga en sak... läste på en annan blogg om pappaledighet i Sverige. Mycket speciellt... mycket bra...!! Här finns det inte något sådant. Kom då att tänka på ett par tjejer jag känner här nere som i denna stund är gravida...

Sist vi sågs så blev det så klart en hel massa barnprat, det går ju faktiskt inte att undvika när man är gravid. Men jag måste säga att samtalet tedde sig lite annorlunda än de jag har haft med gravida i Sverige.

Här pratades det om nannas... Ena tjejen hade nu en nanna på prov, för att se om det skulle fungera när väl ungen kommer till världen. Hon pratade även om hur bra det var på hennes jobb, att hon faktiskt får en timmes längre lunch så hon kan gå hem och mata sitt barn. Är inte det märkligt?? Vem i Sverige skulle vilja ha någon annan att uppfostra sina barn??? Tror inte att pappan får mer än en vecka ledigt efter att de fått barn... snacka om pappaledighet...

Tja... i alla fall en bra dag... träning och lite bilkörning. Sen kaffe på starbucks och lite konst uppe på det. Har det inte helt dåligt! Puss

ny vecka... igen!

Hur kan tiden gå så fort? Förstår inte... förstår inte... Om nästan två månader är jag tillbaka i Sverige igen. Har ändrat min biljett på grund av att mitt flyg blev inställt, så jag kommer hem den 16 juni. Stannar i Sverige tills den 26 juli. Ganska länge. Skulle egentligen stannat till den 8 augusti, men även det fick jag ändra. Måste vara här sista veckan i juli för att skriva in mig på universitetet.

Tänk ändå... vi har bott här länge nu, väldigt länge. Om bara några månader ska jag vara redo att börja på universitetet här... shit!! Jag ska plugga på spanska... hur skrämmande är inte det??

Tror kanske att det kommer gå bra. Nu känner jag i alla fall att jag hänger med i samtalen när folk pratar spanska runt mig, men visst är det svårt... så svårt. Igår hemma hos Anna var det spanska som gällde hela dagen. Bra, och kul när jag faktiskt förstår. Trevlig dag förövrigt. God mat, bra folk och allmänt mys.

Känns skönt att jag fått en bra umgängeskrets här nu. Men visst... folk kommer och går. Blir väl så när man fått bra svenska kompisar, inte så många som ska stanna här för evigt. Lina och Sebastian åkte idag, sitter nu på flyget på väg till Stockholm. Konstigt att de som alldeles nyss var här... snart är där... hos er... men vi ses snart... bara två månader kvar nu!!! PUSS

hektiska dagar

Märkligt, man tänker att det finns så mycket tid... å sen är den bara borta... vad hände??

I onsdags ringde Sofie och frågade om Quike kunde få servera lunch till 14 amerikaner hemma hos oss, strange... men visst!

Eventet skulle egentligen hållas av en kändiskock här i Santiago. Turisterna skulle först med ut på marknaden för att inhandla råvarorna och sedan med till kockens lägenhet för att tillaga maten. Nu blev det dock inte riktigt så... kändiskocken ställde in, har kanske blivit för mycket kändis. Typiskt illa så där dagen innan det skulle ske, men ingen större surprise eftersom vi befinner oss i Chile.

Starten på dagen blev inte helt lyckad... vet inte hur det gick till, men Sofie lyckades krascha rätt in i fönsterrutan bredvid vår dörr... illa, illa! Turligt nog skadade hon sig inte... men vi hade glassplitter i hela hallen och jag trodde att eventet skulle fara riktigt illa. Blev dock mäkta imponerad när vi hade en glaslagningskille hos oss bara ett par timmar efter olyckan och knappt en timme efter det hade vi en helt ny ruta insatt. Impresionante!!

Ja, ja... Quike kom till slut och de amerikanska doktorsfruarna fick mingla i vår trädgård med champagne och ostron medan han ordnade världens lunch i vårt pyttekök. Ur kaos kom ordning... det blev enormt lyckat!

Dagen var dock inte slut där. Sebastian hade ordnat med avskedskonsert som jag och Martin skulle gå på, kändes lite jobbigt eftersom jag var löjligt trött efter allt kallprat med amerikanskorna. Efter lite vila kom vi oss i alla fall ner till Providencia och spenderade kvällen med chilenska hårdrockare, öl och improviserade minikonserter... intressant... Kul att höra Sebastian spela med sitt band, Dogma.

Igår blev också en rätt snurrig dag. Efter mycket fram å tillbaka kom vi fram till att vi skulle ha en minimöhippa för Lina, hon gifter sig i Sverige i september. Visste inte riktigt om vi skulle genomföra den eftersom hon och Sebastian hade galet många saker att ordna igår. Det blev trots allt en minimöhippa... lite sushi, fika och drinkar.

På kvällen sen hade Sebastians bror ordnat en avskedsfest för dem. En annorlunda fest... Blev alldeles chockad när vi kom dit. Uppdukade bord, servitörer, kockar och massvis med folk. Tänk tokstel fest med socitetsfolk, mingel och drinkar... Kan säga att mitt första intryck var lite fel... när jag åkte därifrån dansade halvnakna män omkring i vardagsrummet...

Just nu känner jag mig lite snurrig efter allt som hänt den här veckan. Det värsta är att den inte är slut än... imorgon ska jag på 30års kalas till Anna... PUSS PUSS

damträff

Precis hemkommen från månadens "damträff". Märkliga grejer... nordiska kvinnor som träffas varje månad hemma hos någon för att antingen äta lunch eller middag... vad har vi gemensamt? Vi bor i Santiago.

Eftersom vi var så extremt många i kväll blev denna träff något annorlunda än de jag varit på tidigare. Många hade jag träffat tidigare, vissa känner jag ganska bra och andra var helt nya för mig.

När jag hamnar i situationer som denna blir jag helt förvirrad. Vem ska man egentligen prata med? Så fort man berättat sin historia för en person så hamnar man brevid en annan... upprepa... upprepa... typiskt trist!

Betydligt trevligare att då placera sig i ett hörn där man kan prata ostört med de man redan känner och planera fredagens möhippa. Ja... det blir en till möhippa! Lina som flyttar tillbaka till Sverige på måndag ska gifta sig i sommar och därför blir det en till despedida. Inget stort... men lite i alla fall...

Det är i alla fall inte så synd om mig idag. Inte speciellt förkyld längre... drack bort det igår... Efter att vi hade haft lunch här hemma igår bestämde jag och Anna oss för att ta en liten spontanutgång... kalas!!

Spontant är bra. Nu ska jag sova. PUSS

sjuk...

Min förkylning vill inte gå över och jag tycker allmänt synd om mig själv...

Hur kan det komma sig att man alltid blir så ynklig så fort man får lite snuva eller huvudont? Kanske inte alla blir sånna... men jag blir det i alla fall... det är synd om mig... toksynd!!! Det finns ingen som har det värre än jag just nu...

Bara så ni vet!!!

bröllop

Nu är jag tillbaka från min lilla utflykt till Punta de Tralca och mitt första bröllop här i Chile. Fantastiskt!!

Sofie och Quike hade en vacker borgerlig cermoni nere på stranden, i sanden, under ett bambutak. Tror inte någon som såg den undvek att få tårar i ögonen... så fint... så fint. Efter vigseln gick vi upp till Quikes föräldrars hus där vi bjöds på cocktail... dvs pisco, champagne, ostron, sill, snaps... ja... allt möjligt. En farlig start på en lång kväll...

När solen gick ner åkte vi upp till festlokalen där myset fortsatte med en svensk/chilensk buffé och fullt med god dricka. En trevlig blandning av svensk och chilensk kultur... tal, fotovisning och dans... massa dans... Tillbaka till stugorna kom vi inte förrän vid fem på morgonen... så det var lyckat!

Jag har även dragit på mig en förkylning under helgen, hade inte räknat med att det skulle vara så kallt vid havet. Ovant att vakna på morgonen och inte vilja gå upp på grund av kylan... uppvärmning av hus... vad är det?? Men jag vet... ni har massa snö i Sverige nu, så jag ska inte klaga... för här är det fortfarande runt 25 grader på dagen... PUSS PUSS